söndag 26 april 2009

Hans frimärke.

Han slickar.
Han sätter på,
och skickar iväg.

tisdag 21 april 2009

Vackraste av händer

Jag minns de så tydligt.

Vita som nyfallen snö, spensliga, långa, lena, svala och de lätt böjda naglarna som ingav en säregen karaktär. Så mycket händer och liv med fåror som aldrig förtäljde sorgen.

Jag trädde på mig hennes ringar på mitt knubbiga lillfinger och insåg att närmre än så här kommer jag henne aldrig mer. Jag inbillar mig att det fortfarande måste sitta spår av hennes hudceller runt ringarna, trots årens ensamhet i en liten ask.

Ändå är det henne jag ser när jag ser mig själv i spegeln, eller när mitt blodsbands sprakande temperament fäller gnistregn över oss kvarlevande.

Ingen förlust upplevs större än sin egen. Tid läker inga sår men den ger insikt och hopp bortom det mörka gapet som så girigt slukar sorgens kumpaner. Det finns någonting mer bakom sorgen men jag vet inte vad.

Jag är inte där.

Än.

måndag 20 april 2009

Låg

Hon är inte glad.

Det får räcka så.

onsdag 15 april 2009

Sot.

Hon finner sig aldrig i nuet.
Det finns alltid en morgondag.
Hon väntar.
Bräcklig.
Springer hon över krossat glas.
Splitter yr alltmedan hon blöder.
Bristningarna som han inte ser men fyller omsorgsfullt i.
Fyller upp henne.
Med svek.
Däri vilar hoppet.
Gränserna har suddats ut.
Som om hon inte fanns.

tisdag 14 april 2009

Gravitation

Han kom med tystnaden den morgonen och hennes hjärta skrek förtvivlat som ur en sprucken elegi utan nåd.
Luften försvann och hon kanade hjälplös ut över golvet medan han hånfullt iakttog hennes dumma försök till att återfå balansen.
Hon var för evigt förlorad i hans gravitation och han föraktade henne för det.
En skör kvinna var inget annat än en börda.
Han vände sig om och gick.
Han hörde hur hon for i golvet och log när han hörde den dova dunsen.
Han var fri.

måndag 13 april 2009

Om en fluga.

Hon lekte med tanken att det var solket över deras fönster som ingav den bitande tystnaden dem emellan.
En torsdag i panik tvättade hon dem nogsamt med en smula förhoppning om att tystnaden skulle rinna ut med smutsvattnet.
Fredag morgon satt hon fylld av förväntan och tittade på honom medan hon pratade glatt om allt möjligt men han hade bara morrat över att kaffet inte var klart då han stigit in i rummet och hon sjönk tillbaka in i förtigandet.
På fönsterbrädan hittade hon skälet, en död fluga låg och kvävde luften mellan dem.
När han gick på toaletten hällde hon upp hans kaffe och la den döda flugan i koppen och rörde om. Hon såg ut genom fönstret och kände ingenting, det var som att tillsätta socker.
Han kom tillbaka och hon gav honom koppen och satte sig mittemot honom. Han sa inte ens tack, hon betraktade honom då han ovetandes drack sitt smaksatta kaffe. Det kunde lika gärna ha varit bitar av henne, han skulle ändå inte märkt någon skillnad.
Han rynkade på näsan och mumlade något om den bittra smaken.
Hon såg ut genom fönstret och stängde av, snart fanns hon inte mer.

söndag 12 april 2009

Oberört.

Jag låter inte det komma alltför hårt under skinnet på mig.
Inte så där hårt att det svider och fräter upp varaktiga sår.
Likväl är det en obestridlig klåda som enerverar mig.

Jag vet inte och jag hatar att inte veta.

lördag 11 april 2009

Att lyftas.

Jag vill bädda in mig i rena lakan, tillförsikt och din näsa mot min hals.
Andas din luft och lämna allt som är mitt bakom den grå betongens plågsamma tyngd.
Lyft mig, vädjar jag smått penibelt.
Stundom är det bara du som kan.