Om en fluga.

Hon lekte med tanken att det var solket över deras fönster som ingav den bitande tystnaden dem emellan.
En torsdag i panik tvättade hon dem nogsamt med en smula förhoppning om att tystnaden skulle rinna ut med smutsvattnet.
Fredag morgon satt hon fylld av förväntan och tittade på honom medan hon pratade glatt om allt möjligt men han hade bara morrat över att kaffet inte var klart då han stigit in i rummet och hon sjönk tillbaka in i förtigandet.
På fönsterbrädan hittade hon skälet, en död fluga låg och kvävde luften mellan dem.
När han gick på toaletten hällde hon upp hans kaffe och la den döda flugan i koppen och rörde om. Hon såg ut genom fönstret och kände ingenting, det var som att tillsätta socker.
Han kom tillbaka och hon gav honom koppen och satte sig mittemot honom. Han sa inte ens tack, hon betraktade honom då han ovetandes drack sitt smaksatta kaffe. Det kunde lika gärna ha varit bitar av henne, han skulle ändå inte märkt någon skillnad.
Han rynkade på näsan och mumlade något om den bittra smaken.
Hon såg ut genom fönstret och stängde av, snart fanns hon inte mer.