Om en flicka

Jag finner alltid ett sätt att klösa sönder min själ till slamsor och vrida ur det sista innan jag faller tillbaka till det där gapet som åtminstone, inbillar jag mig, alltid längtar efter mig.
Det slår aldrig fel.

Men nu står du inte där ovanför och skrattar åt mig längre.
Och det konstiga är att det faktiskt känns okej…

Jag har inget mer att ge, inget mer att säga.

Som att pissa i motvind.

Det känns som jag hamnat i ett sådant läge där jag tappat betydelse och mina ord räcker inte till.

Karusell

Håkan sjunger:

För inget är logiskt

För att ingenting är magiskt

Och det är så tragiskt

Så jag springer tillbaks till dig

Behöver lite kärlek från fel sort

Och sympatier från fel håll

Frågetecken?

Hur kan man fastna så hårt i illusioner och blanda dem med en verklighet som heller aldrig går att få grepp om...

?

Luft

Det svider, det gör ont och det tåras men det går också över.
Allt är inte vad det verkar, murar faller och bomber sprängs och någonstans står jag i mitten och försöker värja mig så gott det går genom att låtsas att det inte sker.
Jag inser snart att jag inte kommer ur det här infernot utan blödande sår och ärrad hud.

Det är inte hela världen, det är bara halva.

Silencio

Jag vill klösa sönder tystnaden, bita mig igenom och komma förbi…

Mitt hjärta vill inte...

Detta kommer kanske att bli, den kyligaste sommarn av dem alla.