tisdag 14 juli 2009

Om en flicka

Jag finner alltid ett sätt att klösa sönder min själ till slamsor och vrida ur det sista innan jag faller tillbaka till det där gapet som åtminstone, inbillar jag mig, alltid längtar efter mig.
Det slår aldrig fel.

Men nu står du inte där ovanför och skrattar åt mig längre.
Och det konstiga är att det faktiskt känns okej…

Jag har inget mer att ge, inget mer att säga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar