Vackraste av händer

Jag minns de så tydligt.

Vita som nyfallen snö, spensliga, långa, lena, svala och de lätt böjda naglarna som ingav en säregen karaktär. Så mycket händer och liv med fåror som aldrig förtäljde sorgen.

Jag trädde på mig hennes ringar på mitt knubbiga lillfinger och insåg att närmre än så här kommer jag henne aldrig mer. Jag inbillar mig att det fortfarande måste sitta spår av hennes hudceller runt ringarna, trots årens ensamhet i en liten ask.

Ändå är det henne jag ser när jag ser mig själv i spegeln, eller när mitt blodsbands sprakande temperament fäller gnistregn över oss kvarlevande.

Ingen förlust upplevs större än sin egen. Tid läker inga sår men den ger insikt och hopp bortom det mörka gapet som så girigt slukar sorgens kumpaner. Det finns någonting mer bakom sorgen men jag vet inte vad.

Jag är inte där.

Än.