Söndags psykos

En flaska rödvin
Och med en klänning så fin.
Dansar hon svävande i sin enslighet.
Han aldrig mer under skinnet sig ska komma.
Henne nära.
Där hon dansar så fint.
Med en klänning och aldrig har hon varit så fin.
Utan honom.
Dansar hon med ett glas vin.

Harm

För en tid sedan flöt pennan över det vita arket som ett glädje skutt över en sommaräng. Plötsligt vek sig pennan och således sitter den fast där än, till min stora förtret.

Skrämmande humor.

Rotade igenom lite bilder och hittade detta anskrämliga kort (från Aftonbladet i vintras), kvalitén är inte den bästa men det är själva texten som jag finner intressant.

Amen alltså, brödtexten för fan...

HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHA

Sedan blir jag förskräckt, låter de praktikanter korrektur läsa eller är detta något vi måste språk mässigt stå ut med i fortsättningen?

Ledsam

En välsignad skugga har sänkt sig kring mina drömmars residens, en svidande verklighet flyter numer i de drömmar jag har valt att hålla på avstånd.
Likväl bränner de alltför välbekanta tårarna bakom ögonlocken.

Jag lämnar dig oberörd och det sårar mitt enfaldiga ego

Rubbningar

Han sätt att säga hennes namn är så träffande. Så fort hon ser på honom förlorar hon bitar av sig själv.
När han går därifrån försöker hon plocka ihop och klistra. Men det blir sig inte riktigt likt.

Det är kanske heller inte meningen.

Om en flicka

Jag finner alltid ett sätt att klösa sönder min själ till slamsor och vrida ur det sista innan jag faller tillbaka till det där gapet som åtminstone, inbillar jag mig, alltid längtar efter mig.
Det slår aldrig fel.

Men nu står du inte där ovanför och skrattar åt mig längre.
Och det konstiga är att det faktiskt känns okej…

Jag har inget mer att ge, inget mer att säga.

Som att pissa i motvind.

Det känns som jag hamnat i ett sådant läge där jag tappat betydelse och mina ord räcker inte till.