Alis volat propriis

Söndags psykos

2009-08-09T20:16:00.001+02:00

En flaska rödvin
Och med en klänning så fin.
Dansar hon svävande i sin enslighet.
Han aldrig mer under skinnet sig ska komma.
Henne nära.
Där hon dansar så fint.
Med en klänning och aldrig har hon varit så fin.
Utan honom.
Dansar hon med ett glas vin.

Harm

2009-08-01T16:55:00.002+02:00

För en tid sedan flöt pennan över det vita arket som ett glädje skutt över en sommaräng. Plötsligt vek sig pennan och således sitter den fast där än, till min stora förtret.

Skrämmande humor.

2009-07-23T00:40:00.009+02:00

Rotade igenom lite bilder och hittade detta anskrämliga kort (från Aftonbladet i vintras), kvalitén är inte den bästa men det är själva texten som jag finner intressant.

Amen alltså, brödtexten för fan...

HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHA

Sedan blir jag förskräckt, låter de praktikanter korrektur läsa eller är detta något vi måste språk mässigt stå ut med i fortsättningen?

Ledsam

2009-07-22T23:07:00.001+02:00

En välsignad skugga har sänkt sig kring mina drömmars residens, en svidande verklighet flyter numer i de drömmar jag har valt att hålla på avstånd.
Likväl bränner de alltför välbekanta tårarna bakom ögonlocken.

Jag lämnar dig oberörd och det sårar mitt enfaldiga ego

Rubbningar

2009-07-20T17:06:00.000+02:00

Han sätt att säga hennes namn är så träffande. Så fort hon ser på honom förlorar hon bitar av sig själv.
När han går därifrån försöker hon plocka ihop och klistra. Men det blir sig inte riktigt likt.

Det är kanske heller inte meningen.

Om en flicka

2009-07-14T00:13:00.002+02:00

Jag finner alltid ett sätt att klösa sönder min själ till slamsor och vrida ur det sista innan jag faller tillbaka till det där gapet som åtminstone, inbillar jag mig, alltid längtar efter mig.
Det slår aldrig fel.

Men nu står du inte där ovanför och skrattar åt mig längre.
Och det konstiga är att det faktiskt känns okej…

Jag har inget mer att ge, inget mer att säga.

Som att pissa i motvind.

2009-07-08T22:22:00.001+02:00

Det känns som jag hamnat i ett sådant läge där jag tappat betydelse och mina ord räcker inte till.

Karusell

2009-06-15T20:34:00.006+02:00

Håkan sjunger:

För inget är logiskt

För att ingenting är magiskt

Och det är så tragiskt

Så jag springer tillbaks till dig

Behöver lite kärlek från fel sort

Och sympatier från fel håll

Frågetecken?

2009-05-19T20:09:00.001+02:00

Hur kan man fastna så hårt i illusioner och blanda dem med en verklighet som heller aldrig går att få grepp om...

?

Luft

2009-05-13T21:34:00.000+02:00

Det svider, det gör ont och det tåras men det går också över.
Allt är inte vad det verkar, murar faller och bomber sprängs och någonstans står jag i mitten och försöker värja mig så gott det går genom att låtsas att det inte sker.
Jag inser snart att jag inte kommer ur det här infernot utan blödande sår och ärrad hud.

Det är inte hela världen, det är bara halva.

Silencio

2009-05-10T11:52:00.000+02:00

Jag vill klösa sönder tystnaden, bita mig igenom och komma förbi…

Mitt hjärta vill inte...

2009-05-06T20:59:00.002+02:00

Detta kommer kanske att bli, den kyligaste sommarn av dem alla.

Du...

2009-05-02T13:27:00.000+02:00

... får gärna börja andas igen.

Slitage

2009-05-01T15:33:00.002+02:00

Han har inte tid för upprepning
Linan är kort och han knyter för hårt
Hon ser inte
Och faller
Hon räcker inte till
Men kravlar likväl efter
Ber i tysthet om luft
Han suckar och hon andas girigt

Hans leende är som den sista kniven
Den sista vändningen i hennes bröst innan han sakta tar ut bladet
Hugget
Ändå ber hon om mer
Sprickorna i hans ansikte lyser igenom, bländar henne
Vill inte se
Förstelnad
I hans grepp
Somnar hon

Hans frimärke.

2009-04-26T20:46:00.001+02:00

Han slickar.
Han sätter på,
och skickar iväg.

Vackraste av händer

2009-04-21T20:26:00.002+02:00

Jag minns de så tydligt.

Vita som nyfallen snö, spensliga, långa, lena, svala och de lätt böjda naglarna som ingav en säregen karaktär. Så mycket händer och liv med fåror som aldrig förtäljde sorgen.

Jag trädde på mig hennes ringar på mitt knubbiga lillfinger och insåg att närmre än så här kommer jag henne aldrig mer. Jag inbillar mig att det fortfarande måste sitta spår av hennes hudceller runt ringarna, trots årens ensamhet i en liten ask.

Ändå är det henne jag ser när jag ser mig själv i spegeln, eller när mitt blodsbands sprakande temperament fäller gnistregn över oss kvarlevande.

Ingen förlust upplevs större än sin egen. Tid läker inga sår men den ger insikt och hopp bortom det mörka gapet som så girigt slukar sorgens kumpaner. Det finns någonting mer bakom sorgen men jag vet inte vad.

Jag är inte där.

Än.

Låg

2009-04-20T20:42:00.000+02:00

Hon är inte glad.

Det får räcka så.

Sot.

2009-04-15T16:53:00.000+02:00

Hon finner sig aldrig i nuet.
Det finns alltid en morgondag.
Hon väntar.
Bräcklig.
Springer hon över krossat glas.
Splitter yr alltmedan hon blöder.
Bristningarna som han inte ser men fyller omsorgsfullt i.
Fyller upp henne.
Med svek.
Däri vilar hoppet.
Gränserna har suddats ut.
Som om hon inte fanns.

Gravitation

2009-04-14T17:23:00.001+02:00

Han kom med tystnaden den morgonen och hennes hjärta skrek förtvivlat som ur en sprucken elegi utan nåd.
Luften försvann och hon kanade hjälplös ut över golvet medan han hånfullt iakttog hennes dumma försök till att återfå balansen.
Hon var för evigt förlorad i hans gravitation och han föraktade henne för det.
En skör kvinna var inget annat än en börda.
Han vände sig om och gick.
Han hörde hur hon for i golvet och log när han hörde den dova dunsen.
Han var fri.

Om en fluga.

2009-04-13T22:21:00.004+02:00

Hon lekte med tanken att det var solket över deras fönster som ingav den bitande tystnaden dem emellan.
En torsdag i panik tvättade hon dem nogsamt med en smula förhoppning om att tystnaden skulle rinna ut med smutsvattnet.
Fredag morgon satt hon fylld av förväntan och tittade på honom medan hon pratade glatt om allt möjligt men han hade bara morrat över att kaffet inte var klart då han stigit in i rummet och hon sjönk tillbaka in i förtigandet.
På fönsterbrädan hittade hon skälet, en död fluga låg och kvävde luften mellan dem.
När han gick på toaletten hällde hon upp hans kaffe och la den döda flugan i koppen och rörde om. Hon såg ut genom fönstret och kände ingenting, det var som att tillsätta socker.
Han kom tillbaka och hon gav honom koppen och satte sig mittemot honom. Han sa inte ens tack, hon betraktade honom då han ovetandes drack sitt smaksatta kaffe. Det kunde lika gärna ha varit bitar av henne, han skulle ändå inte märkt någon skillnad.
Han rynkade på näsan och mumlade något om den bittra smaken.
Hon såg ut genom fönstret och stängde av, snart fanns hon inte mer.

Oberört.

2009-04-12T11:20:00.003+02:00

Jag låter inte det komma alltför hårt under skinnet på mig.
Inte så där hårt att det svider och fräter upp varaktiga sår.
Likväl är det en obestridlig klåda som enerverar mig.

Jag vet inte och jag hatar att inte veta.

Att lyftas.

2009-04-11T13:23:00.000+02:00

Jag vill bädda in mig i rena lakan, tillförsikt och din näsa mot min hals.
Andas din luft och lämna allt som är mitt bakom den grå betongens plågsamma tyngd.
Lyft mig, vädjar jag smått penibelt.
Stundom är det bara du som kan.